1899 - 1999
från Vålbackens Tegelbruksförening u.p.a
och Östersunds Tegelindustri AB
till Tegelbolaget i Östersund AB

Hantverksmässig tillverkning har bedrivits i flera mansåldrar i Vålbacken. Den goda tegelleran har gett upphov till denna industri. Teglet har i många år varit en kultur-människans förnödenhetsartikel, och det är ytterst få konstgjorda byggnadsmaterial, som har en så uråldrig hävd som teglet. De gamla kulturfolken lärde sig mycket tidigt konsten att bränna lera till ett hållbart, praktiskt och förnämligt byggmaterial. Tegel har bränts och använts mycket länge. Tegel är en mycket gammal produkt och tillverkades minst 3000 år före Kristus. Babylonierna använde tegel och var mästare i att behandla detta material. De skrev historia i bränt tegel, historia som finns kvar in i dessa tider. Deras glaserade arbeten och murverk var sådana, att de saknar motstycke i världen. Tegel tillverkas av lera som huvudbeståndsdel. Här i Jämtland finns leror mest i Storsjöbäckenet. Lerlagren i Vålbacken har en mäktighet på omkring 24 meter och utgör därmed norra Europas djupaste lerfyndighet.

Vålbacksleran är geologiskt dels ganska märklig. Här gjorde på 30-talet en ung vetenskapsman några högst märklig upptäckter. Han fann under bottenskiktet, där det övergår till grus, växtdelar som påminde om lingonris. Vålbacksleran fyllde alla anspråk, som man ställde på fullgod lera. Det s.k. vattenfyllnadstalet för ett tegel bör icke överstiga 80-85 procent, om frostbeständighet skall kunna hållas, Vålbacksleran höll 71 procent i vattenfyllnadstal och var därmed en av de bästa i landet.

Den egentliga initiativtagaren till Vålbackens Tegelbruk kan man säga var byggmästare J.A Gärdin, Östersund, som jämte några meningsfränder inköpte ett litet tegelbruk vid Vålbacksån, med därtillhörande jordområde. Tegelbruket var gammalt och omodernt och av mycket ringa betydelse, men som råvaran, lera, fanns i betydande kvantiteter och staden Östersund började utvecklas i allt raskare tempo och tegel kom mer och mer till användning som byggnadsmaterial, så var det naturligt att ett modernt tegelbruk måste sättas igång, ju närmare staden desto bättre.

Senhösten 1899 bildades Vålbackens Tegelbruksförening u.p.a. Det var den 18 november som före detta riksdagsmannen Johan Olofsson, Digernäs, klubbfäste tillkomsten av denna förening. Styrelsen bestod i övrigt av Hemming Eliasson och J.A Gärdin, med Ante Mattsson och Erik Olofsson som suppleanter. Föreningen anställde J.A Jansson från Gävle som tegelmästare. Följande år var föreningen färdig att sätta igång byggandet av ett större tegelbruk vid Vålbacken. Grundkapitalet var 9.100 kronor och när bruket var uppfört och det första teglet levererades år 1901, var det en mäktig årlig produktion av 4-500.000 tegel.

1902 inköptes en bogserbåt vid namn Birger från folkskollärare Backlund, Rödön. Båten döptes om till Aktiv. Vidare inköptes två pråmar och avsättningen av teglet var då i huvudsak till bygderna runt Storsjön. Genom den egna flottan kunde fraktpriserna hållas mycket låga.

En ombyggnad visade sig snart vara behövlig. 1905 skedde den första utvidgningen och ombyggnaden av tegelbruket, i samband med detta byggdes nya torklador. Året därpå inmonterades nya maskiner av modernare konstruktion. Redan 1907 måste ytterligare torklador byggas, och för att underlätta arbetet i lertagen inköptes en modern grävmaskin, och en 100-hkr ångmaskin inmonterades för att försörja tillverkningsmaskinerna med kraft. 1908 tillverkades 2,8 miljoner sten i det ångdrivna tegelbruket. Det gällde att vara rustad, nu när konkurrensen började. 1906 kom ett nytt tegelbruk till i Vålbacken. Det var då Östersunds Tegelindustri AB bildades och förvärvade mark i Vålbacken, på initiativ av den idérika byggmästaren T.E Ellström i Östersund, med P. Stålbrand som verkställande direktör. Omedelbart sattes uppförandet igång av ett till sina yttre dimensioner väldigt tegelbruk, det s.k. Tegellunds Tegelbruk endast 300 meter ifrån Vålbackens Tegelbruk. Det nya bruket byggdes som en Svedala-byggnad i fyra våningar, med en 18 kammars ringugn i botten och försågs med dåtidens förnämsta maskinella utrustning. Här igångsattes drift i förhållandevis stor skala under tegelmästare P Wahlbergs ledning. Nu var det ingen brist på tegel i de jämtländska bygderna. Det tekniska kunnandet vid den tiden stod ej i riktig samklang med den goda produktionsviljan. Konkurrensen blev stundtals en smula ensidig, och snart stod de båda industrierna på det klara med att det vore klokast att idka samarbete. År 1909 bildades en gemensam försäljningsorganisation och till medlemmar i denna utsåga riksdagsman Johan Olofsson, Digernäs och Edvard Sahlin, Frösön som fyra år senare utsågs till disponent för Vålbackens Tegelbruk. Genom den nya försäljningsorganisationens uppkomst började företagen allt mer närma sig varandra. Därmed var det första steget till en blivande förening av de båda bruken taget och 1915 lades Tegellunds Tegelbruks verksamhet ned och resten av världskriget kördes bruket endast sporadiskt. Tillfälligtvis återtogs verksamheten igen men 1918 var Tegellunds villigt att förhandla med Tegelbruksföreningen.

21 november 1918 bildades Vålbackens Tegelbruks AB som övertog Tegellunds och Tegelbruksföreningens verksamhet och tillgångar. I ledningen för det nya bolaget fanns några erfarna och kunniga affärsmän som dir Jonas Petter Hård, grosshandlare Haqvin Lindgren och körsnär Anton Staverfelt med Hård som verkställande direktör. Det nya aktiebolaget började sin verksamhet med ett aktiekapital av 300.000 kronor.

1926 avled tegelmästare Jansson och efterträddes av Carl Lindström. Eric Myrberg som varit anställd i bolaget sedan 1925 efterträdde 1927 J.P Hård och utsågs till ny verkställande direktör. Samma år byggdes en linbana mellan de båda bruken varvid själva råstenstillverkningen upphörde vid "nybruket", som Tegellunds bruket kallades av byborna, medan torkning och bränning i fortsättningen gjordes på båda bruken.
Teglet som man tillverkade vid denna tid var massivt och vad man idag kallar för stortegel, dvs med formatet 3 x 6 x 12 tum. Detta år började försöken med tillverkning av dräneringsrör. Försöken slog väl ut, och tillverkningen fortsatte i mindre skala till år 1932, då en s.k. flamugn uppfördes. Flamugnen var till skillnad från ringugnarna som fanns i båda bruken, så konstruerad att den fylldes med gods som brändes och kyldes ner, varefter den tömdes. Ringugnarna arbetade kontinuerligt. Ringugnar eller cirkelugnar som de också kallades, var ugnar som ar byggda som cirkelformade tunnlar. Man tillämpade något som man kallade cirkeldrift. Medan teglet i den del av ugnens cirkelkropp brändes i en värme upp till 1000 grader, plockade man i en annan del ut och staplade samtidigt in nypressat, ännu obränt tegel. Genom denna cirkeldrift fick också halva ugnen växelvis vila. Ugnen rymde 180 000 tegel. Bränningen utfördes genom att man matade ner träribb eller senare kolstybb genom små hål, s.k. klockor, i ugnens tak. Genom dessa kunde man blicka ner i det glödande inferno där tegelstenarna fick sin röda färg. Teglet brändes normalt vid en temperatur runt 1000 grader.

Dräneringsrör blev en betydande artikel för Vålbacken och såldes snart över hela Norrland. För att hinna producera i förhållande till marknadens efterfrågan, byggdes 1936 ännu en flamugn. Efterfrågan på dräneringsrör var under några år så stor, att bolaget år från år kunde utvidga, modernisera och förbättra anläggningarna. Samma lyckliga förhållande blev det för murtegel. År 1932 fastställde Svenska Teknologiföreningen nya normer för murtegel, och därmed måste anläggningarna moderniseras ytterligare för att möjliggöra framställningen av det s.k. porösa teglet, som fick en avsevärd användning tack vare sin isolerande förmåga.

Under säsongen, som omfattade ungefär 7 månader per år, hade upptill ett 65-tal man full sysselsättning vid bruket. Det var i huvudsak ortsbor från Lockne, Brunflo och Marieby socknar, men enstaka personer från andra socknar hade tidvis arbete.

Tillverkningen underlättades genom anlitande av tekniska hjälpmedel, såsom en motordriven, modern grävmaskin i själv lertaget som övertog det tidigare mycket tunga arbetet med att handlasta lera. Produktionssiffran steg under 35 år från 400.000 tegel till runt 5 miljoner tegelvaror årligen. På en miljon tegel gick mellan 2500 och 3000 kbm lera åt. Bränningsproceduren, som för varje "ugn" beräknades ha en bränntid på cirka 11 dygn, förbrukade årligen 5-6000 kbm ved och sågspån.

Den gamla bogserbåten Aktiv och de tre pråmarna "Vålbacken I, II och III" användes fram till 1945 då den sista turen gick. I stor utsträckning användes "Vålbacksflottan" till transport av bränsle, men det var också många hundratusen tegel och dräneringsrör som forslades sjövägen till Östersund. De från början två inköpta flatbottnade mindre pråmarna byttes ut mot en från Orrvikens Båtbyggeri betydligt större pråm som lastade inte mindre än 150 ton. Tegelbruket lät också bygga en 170 tons pråm i egen regi som sjösattes 1911. Storpråmen "1:an" som denna döptes till var 25 meter lång och 7 meter bred. Den hade både för och akterkajuta. Denna utnyttjades även som salong då skeppare Olsson köpte ett mycket gammalt piano. Pianot lär vara hemgjort av en prästman från Orrviken och finns numera på länsmuseet. Det väckte åtskilligt intresse vid Östersunds kaj då stadsborna fick höra sång med pianoackompanjemang från pråmens inre. Pråmtrafiken var störst på den tiden, 1910-1920, då bland annat infanterikasernerna, Frösö Sjukhus, Rådhuset samt många andra stora hus byggdes i Östersund. Ofta gick pråmlasterna tre turer i veckan med omkring 30 000 tegel i varje last, ca 150 000 kilo. Bemanningen var i regel tre personer, men vid brådska var de det dubbla antalet. På återfärden från Östersund lastades ofta träribb vid Västervikssågen. Ribben användes som bränsle vid tegelbrukets ringugnar.
Transporterna var ej alltid riskfria. Det hände att de tungt lastade bjässarna utsattes för kraftig sjögång. Man fick vid flera tillfällen kasta teglet överbord för att rädda en hotande situation. Det finns säkert många minnen från den ödesdigra kantringsolyckan 13 maj 1943, då tre personer fick sätta livet till. De som omkom var Hans Hansson, Sörviken, Verner Höglin, Marieby och Sigurd Rydstedt, Genvalla. En annan gång, då en last med trävaror passerade Tjalmarsundet, slogs pråmen på kant och hela däckslasten åkte i sjön. Då var skeppare Olsson i fara, för han befann sig på lastens högsta krön. Förvaltare Carl Lindström utförde vid ett tillfälle en djärv bragd. Bogserbåten gick på ett grund varvid en stor läcka uppstod. Båten fick bogseras av ångaren Öring tillbaks till slipen i Vålbacken upphängd mellan två pråmar.

Omkring 1936 började bilen användas som transportmedel för Vålbackens Tegelbruk. Order till de närmaste bygderna forslades ut med lastbil, och även mindre beställningar till ganska avlägsna orter kunder nu ombesörjas med bil.

Tegelbruket hade en stor betydelse för så typiska jordbruksbygder som Lockne och Marieby. Det var i stor utsträckning bonden och hans son som arbetade vid bruket. De flesta arbetarna hade egna hem. Bruket höll endast bostäder åt brännarna.

Bland större leveranser som bolaget utförde vid denna tid kan bland annat nämnas Länsmuseet i Östersund – till vilken byggnad levererades tegel till vikt av 2 000 ton – till Länslasarettet, Epidemisjukhuset, stadens båda regementen, Länsresidenset, Östersunds Läroverk, Lantmäterikontoret, Hissmofors AB, Tegefors Verk, S.J., samt ett flertal stora privata stenhus.

Den knappa bränsletilldelningen och bristen på arbetskraft i början av andra världskriget medförde nedskärningar på tegeltillverkningen, så att det stora buffertlagret inom landet försvann – det uppgick till ca 500 milj tegel. När sedan bostadsproduktionen med stimulans från myndigheterna sattes igång, fanns inga lager att ta av då efterfrågan på tegel blev större än tillverkningskapaciteten.

Bolagets förvaltare Carl Lindström avled den 2 februari 1941 och som hans efterträdare anställdes sonen Ture Lindström, som dessförinnan hade varit tegelmästare på ett bruk i Dalarna. Detta år byggdes även en s.k. kammartork för att möjliggöra längre driftsperiod på hösten. 1945 uppfördes en ny byggnad innehållande kontor, matsal, omklädningsrum, tvättrum med dusch och bastu.

Efter krigets slut inköpte bolaget en s.k. Brentanks från England som bland annat användes till att flytta tunga spåranläggningar i lergropen. Brentanksen hade deltagit vid invasionen av Normandie i Frankrike och såldes efter krigets slut, sedan kanonerna hade monterats av.

Vålbackens Tegelbruk halvsekeljubilerade 1950, med en trevlig festlighet i gillesalen på Restaurang Hov, med 100-talet inbjudna. Äldst i skaran var 85-årige Ante Mattsson i Överbyn, en av initiativtagarna till tegelbruket.
Direktör Myrberg sade i sitt tal: "Chefer har kommit och gått, nya maskiner har avlöst de gamla, men de anställda har stannat kvar!"
De som varit anställda i minst 18 år erhöll gratifikationer och företagets chef fick mottaga en vacker minnesgåva. Direktör Myrberg konstaterade i sitt anförande att det tegel som tillverkades under de senaste 25 åren inte skilde sig så mycket utseendemässigt från det som gjordes för 100 år sedan, frånsett att det blivit ur kvalitetssynpunkt bättre. Efter direktör Myrbergs anförande utdelade landshövdingen gratifikationer, varierande mellan 300 och 500 kronor, till dem som varit anställda i bolagets tjänst minst 15 år. Landshövdingen framförde till sist länets hyllning i ett tal där han framhöll att Vålbackens framgångar inte bara var beroende av den naturtillgång man har i leran och som kommer att räcka länge ännu utan också av personliga insatser. Jämtland är fattigt på industrier, men Vålbacken är ett bevis på att det dock går att med framgång driva sådana här. Efter middagen förekom filmvisning och annan underhållning och kvällen förflöt under den bästa möjliga stämning.

Ovanpå ugnarna i tegelbruket älskade forna tiders vandrande luffare att, i synnerhet vintertid, söka sig sovplatser och man förstår dem, där var varmt och gott. Klockorna, luckorna till eldningshålen, utgjorde faktiskt små spisar och där värmde också luffarna sina ofta väl spartanska måltider. Förvaltare Ture Lindström på Vålbacken minns fortfarande de sista luffarna. "De är borta nu, men jag minns dem från det jag var pojke. Då förekom dom ganska talrikt, det var vanliga hyggliga gubbar som kom och gick utan att störa eller göra någon förnär." Sista gången det var några luffare på ugnen var julen 1954.

1954 avled Eric Myrberg, gift med faster till direktör Kjell Staverfelt. Vid Myrbergs bortgång 1954 övertog direktör Staverfelt ledningen för Vålbackenkoncernen, som varit familjeföretag sedan 1927.
Under den nya ledningen började nu tillverkningsprocessen successivt att moderniseras.

Ett sumphus uppfördes 1957, där man kunde ta in och värma upp leran, som var en förutsättning för att man senare skulle kunna införa året-runt-produktion. Samma år togs de spårbundna Decoville-vagnarna, som hittills transporterat in leran, och de två stora Paternoster-grävarna, som lastat dessa, ut drift. En modern Ruston lingrävare och en traktor med vagn övertog lerförsäljningen.

Lerfyndigheten består i huvudsak av två sorters leda. Det översta lagret som är cirka 6 meter djupt består av en magrare lera (sandigare) och används till murtegel. Nästa lager som sträcker sig ner till cirka 24 meters djup består av en fetare lera (smidigare) och innehåller mera järn än det översta lagret. Järnförekomsten ger upphov till teglets röda färg. Då kalkhalten i leran överstiger 15% färgas teglet gult vid bränning.

För att tegelproduktionen skall gå jämnt utan förskjutningar och annat trassel krävs att det går friktionsfritt över hela linjen. Grävskopan grävde leran som sedan forslades vidare till sumphuset och tippades i någon av de två djupa "fickorna". En ficka för fasadlera och en för murtegellera. Med en wirekopplad skopa drogs leran fram till förältaren i fabriken, där den egentliga tillverkningsprocessen tog sin början. I förältaren blandades leran med vatten och sand. Dessutom tillsattes sågspån för att teglet skulle erhålla en viss porösitet för att vara frostbeständighet. Leran passerade sedan två valsverk för att större stenar skulle sorteras ur och mindre stenar krossas ner till max 0,5 mm storlek. Efter ytterligare en ält gick leran vidare till pressen där lersträngen formades via presstrumman till en tunn lersträng, som sköts genom ett munstycke, där strängen sedan klipptes till önskat tegelformat. Det var just här efter pressen som man 1961 vidtog stora rationaliseringsåtgärder. Tidigare hade man haft fullt sjå med att ta emot och vidarebefordra teglet för hand. En tysk firma (Keller u Co., Laggenbeck) svarade för installationen av den helautomatiska anläggningen. Att den utländska kunskapen var behövlig bevisades även av att det var tyskar som installerade maskiner och kammartork.

För en investering på 1,3 miljoner kronor byggdes nya huskroppar och ny maskinell utrustning som innebar att vad som tidigare var ett slitsamt och i vissa fall hälsovårdligt arbete, nu blev automation och löpande band. Allt blev samlat under ett tak. De största nyheterna bar den nya kammartorken och en tunnelugn – knapp- och rattmanövrad efter konstens alla regler – samt en ny vacuumpress som var förutsättningen för att man skulle kunna börja tillverka håltegel. En järnvägsvagn med lera från Vålbacken skickades till Tyskland för att där provas i den moderna typ av tegelpress, som skulle installeras. Från Tyskland var det beröm över lerans kvalitet. Tunnelugnen var så temperatursäker att man endast behövde räkna med en temperaturtolerans på tre grader. En sådan precision var självfallet otänkbar i den gamla ringugnen, där allt var avhängigt brännarens skicklighet. Tunnelugnen byggdes av Ungsbyggnadsbyrån i Växjö och var konstruerad av den finske konstruktören Erik Frosterius.

När det skulle börja byggas ut upptäcktes att det rädde brist på murare i länet. Då skaffades elever från Verkstadsskolan i Östersund, som skulle få göra ett verkligt jobb. 13 murarlärlingar kunde börja ute på Vålbacken under ledning av sin lärare Erik Thelin. De arbetade enligt riksprislistan, lärlingsbetalning förstås, ungefär 70 procent av en yrkesarbetares timpenning. Under den tid de hade inkomster fick de betala mat och husrum på skolan där de bodde. Transporterna till och från klarades med en personalbuss. Murningsarbetet beräknades vara klart i mitten av juli. Bygget i sin helhet blev däremot inte provkörningsklart förrän i november-december.

Kapaciteten höjdes till 7,5 miljoner från 4,5 miljoner tegel årligen genom att man kunde köra året runt istället för tidigare bara under sommarhalvåret.

Helautomatiseringen kom även att betyda mindre behov av arbetskraft. Tidigare hade tegelbruket haft upptill 60 anställda under säsongen, men från och med hösten 1961 behövdes inte mer än 25 man. Men för dessa blev det i gengäld helårsjobb. Tidigare hade det varit några månaders driftstopp under vintern.

I samband med ombyggnaden kapades linbanan och verksamheten försvann helt vid det gamla "nybruket".
Då ombyggnaden var färdig så var vacuumpressen den första nya maskinen i tillverkningskedjan. Med denna press kunde man suga ur så gott som all luft ur leran, vilket innebar att en formstabil lersträng erhölls och man kunde börja tillverka även hålat tegel. Lersträngen klipptes sedan till önskat format och det råa teglet placerades automatiskt på trälattor som matades in och upp i ett samlingsmagasin.
Härifrån hämtades det av en spårbunden travers som med en last av 600 stenar per gång lastade in teglet i kammartorkens 80 gradiga värme. Torkens sju kammare rymde totalt 80 000 tegel. Därifrån togs det ut efter endast två dagar och sattes på vagnar (1440st/vagn) innan det var klart att växlas in i denoljeeldade tunnelugnen. Temperaturen varstraxunder 1 000 grader, beroende på vilken färgnyansman ville ha på teglet. 30 000 tegelproducerades per dag från den helautomatiska lerpressen och 16 000 sattes in i ugnen. Ugnen kördes veckans alla dagar – kontinuerligt – medan tillverkningen pågick måndag-fredag. På så sätt gick det jämt ut. Ugnen var 72 meter lång och rymde 39 000 tegel.

På 60-talet kunde man i större utsträckning än tidigare bestämma teglets färg. Det var bara att ställa in en viss värme och när teglet kom ut visste man precis vilken färg det hade. Det gick också betydligt fortare att få fram färdigbränt tegel med den nya ugnen. Genomloppstiden i denna var bara 54 timmar, mot att man tidigare fick vänta omkring 14 dagar, som var ringugnens omloppstid. 1400 stenar kunde lastas på varje vagn och maximalt rymde ugnen 27 vagnar. I ugnens mitt fanns brännzonen där oljevärmen sattes in. En annan nyhet var oljeeldningen. Ugnen skulle eldas med olja, ca 2 kbm beräknades gå åt per dygn och det räckte till torkning av 30 000 tegel. Hittills hade man eldat med kolstybb och under vedeldningens tid förbrukades 6 000 kbm per år. När vagnen kom ut i ugnens andra ände hade temperaturen sjunkit till lätthanterliga 20 grader. Värmen slussades genom sinnrikt konstruerande värmeväxlare in i kammartorken för att torka råteglet. Vad bränntiden beträffar kan nämnas att varannan timme kom det ut en vagn.

Moderniseringen tog cirka ett år och innebar för arbetarna att trivsammare lokaler erhållits efter ombyggnaden (i den mån lokaler av det här slaget över huvudtaget kan bli trivsamma), renligare jobb, mindres kyla. För bolaget innebar det en större marknad. Man räknade med att cirka 50 procent av produktionen nu kom att gå ut över länsgränserna – mot tidigare 25. Kapaciteten ökades till 7,5 miljoner tegel per år – tidigare var det 4,5 miljoner. Och kanske det viktigaste: jämn kvalitet. Bortgallringen av sekundategel sjunk med stora siffror. 40-50 procent av teglet klassades förut som sekunda, nu skulle det inte bli mer än 13%. Form och färg kom också att tilltala ögat på ett helt annat sätt än tidigare. Arbetarna tyckte att det blivit bättre, att ratta en truck går inte att jämföra med handplockning av teglet, men visst saknade de lite av den så kallade tegelbruksromantiken.

Den gamla ringugnen hade rivits ut och lämnat plats för ett stort lagerutrymme.

Det manuella arbetet skedda nu endast på två punkter i produktion. Då det torkade teglet kom från kammartorken handlastades det på brännvagnarna och sedan bränningen var klar skedde avlastning och sortering för hand. Man införde 5-dagarsvecka med produktionen anpassad så att ämnestillverkningens kapacitet var större än brännungen, men denna hann ändå ta undan genom att den gick kontinuerligt. Genom det nya värmesystemet kunde man bättre tillgodogöra sig värmemängderna. Via värmeväxlare tog man till vara på värmen i rökgaserna och "svalvärmen" i den stora tunnelugnarna för att värma upp kammartorken.

1967 anställdes Björn Staverfelt (nuvarande ägare) som maskiningenjör vid företaget. Under 1968-69 vistades han i västra Canada och studerade tegeltillverkning vid ett laboratorium tillhörande en koncern med sex tegelbruk.

Under 1970 och 1971 noterades den hittills största orderingången sedan starten. Lasarettsbygget i Sundsvall och Körfältsområdet i Östersund är stora projekt dit man levererat 4 miljoner fasadtegel.

Naturvårdsmyndigheterna har haft ögonen på de jättelika lergropar och utfärdat vissa miljömässiga bestämmelser för att minska olägenheterna i framtiden. Inom fabriksområdet har uppstått två väldiga raviner, som fyllts med vatten från en bäck, som rinner genom tegelbrukets område.

Fram till 1949 tillverkade man murtegel och dräneringsrör, men sedan kom fasadtegel in i bilden och utgjorde 1972 hela 70 procent av tillverkningen. Man gjorde tegel i olika kvaliteter och typer i dimensioner.

Tunga, arbetskrävande jobb försvann tack vare mekanisering. 1980 installerades en automatisk sättmaskin av fabrikat Lingl som övertog handarbetet med att sätta teglet på ungsvagnarna. Handplockning av tegel återstod nu endast vid avplockning och sortering efter bränning. Tidigare sysselsatte detta många man. Nu tillhörde detta och de tunga tegelbördor arbetarna bar på ryggen en svunnen tid. Detsamma tycktes dess värre också gälla den gamla fina arbetarstammen, med dess yrkesskickliga och ansvarsmedvetna specialarbetare. Veteranerna hade en efter en fallit för åldersstrecket och uppnått pensionsåldern. Till dem tillhörde trotjärnarna Valter Bengtsson, Sörviken, som tjänade företaget i hela 57 år och Valdemar Nilsson, Vålbacken, som varit där ungefär lika lång tid. Båda pensionerades 1971. Att ersätta dem med ny arbetskraft visade sig mycket svårt. Det hade under senare år varit besvärande omsättning av nyanställda. Tegelbruket behövde som nämnts 25 man. Visserligen hade tegelbruksarbetet varit ett låglönejobb tidigare men enligt det nya avtalet var det slut med den saken nu. Numera tjänade tegelbruksarbetarna lika mycket som den som jobbade på en industri inne i Östersund.

Utvecklingen under 70-talet var mycket god för tegelbruket och automationen fortsatte stegvis. Nedgången i byggandet som började kring 1979 medförde att inskränkning i produktion var nödvändig att genomföra. Produktionen sjönk till 3 miljoner tegel/år och antalet anställda minskades till 8 man. Byggkrisen medförde att företaget fick ekonomiska problem och en konkurs var oundviklig i december 1982. Företaget rekonstruerades och nya ägare blev Anna-Lisa och Björn Staverfelt till det nya företaget Tegelbolaget i Östersund AB. Produktionen drevs vidare och man inriktade sig på att tillverka udda dimensioner för renoveringsobjekt som de stora tegelbruken ej kunde producera.

1985 låg tillverkningen på omkring 3 miljoner, lika fördelat mur- och fasadtegel.

Natten mot söndagen den 22 september 1985 härjades tegelbruket av en brand som ödelade hela tillverkningshallen med maskinerier. Efter många förhandlingar med försäkringsbolaget Skandia beslöt ägarna att återuppföra byggnaderna men ej maskinparken. En stor elektrisk ugn av fabrikat Nabaer, Tyskland, installerades 1987 i den kvarvarande sorteringshallen. Ugnen rymmer 1200 tegel fördelade på två vagnar och bränns satsvis lik de allra första ugnarna i brukets historia. I den gamla sorteringshallen uppstod en tillverkning av glaserat fasadtegel. Denna tillverkning är den enda i sitt slag i Sverige.

I det förutvarande produktionslokalerna har efter uppbyggnaden en helt ny verksamhet etablerats. 1 april 1986 startades Vålbackens Ridskola som fram till idag haft en god utveckling. Från att från början ha haft 11 ridskolehästar så finns idag totalt 45 hästar på anläggningen. 20 av dessa används i ridskolan medan övriga utgörs av unghästar, fölston och några tävlingshästar.

Av det gamla brukets lokaler används sumphus och förvärmningsrummet före ugnen som stallar medan själv maskinhallen, som tidigare och inrymde kammartork, idag utgör en 24x42 meter stor ridmanege. Den gamla tunnelugnen tjänstgör idag som läktare. I den del av byggnaden som från början utgjorde uppställningsplats för ångmaskinen inryms idag företagets kontor. I det gamla kontorshuset med arbetarmatsalen finns idag en modern ridbutik, Ridboden.

En omfattande företagsepok gick i graven när tegeltillverkningen upphörde. Kvar finns alltså ännu norra Europas djupaste lerfyndighet som till vidare får ligga orörd. Kanske uppstår en dag en ny tegelindustri på platsen. Vem vet!

Källförteckning
Jämlands Tidning 1936
Östersunds Posten 8 mars 1950
Jämtlands Tidning industrinr 24 april 1950
Jämtlands Tidning 15 maj 1950
Östersunds Posten 15 maj 1950
Länstidningen 15 maj 1950
Jämtlands Tidning 27 maj 1950
ämtlands Tidning 19 maj 1953
Östersunds Posten 21 november 1958
Sundsvalls Tidning 18 december 1958
Östersunds Posten omkring slutet av 1950-talet
Länstidningen 1961
Västernorrlands Allehanda 12 juni 1961
Byggnadsindustrin 10 sept 1962
Länstidningen 2 mars 1972
Östersunds Posten 11 december 1982
Aftonbladet 22 september 1985
Länstidningen 23 september 1985
Östersunds Posten 23 september 1985
Länstidningen 24 september 1985
Östersunds Posten 24 september 1985
Östersunds Posten 10 april 1987
Tegelbruk i Sverige – Lars-Eric Olsson 1987:5
Tegelbruk – Riksantikvarieämbetet och Sveriges Tegelindustri RAÄ 1987
Evert Pettersson, Grytan dokumentation om Tegelbruken i Vålbacken
Björn Staverfelt, Vålbacken